88
måhända eller, än värre, en fiende, som blottar min vanära — nej, jag kan inte förlåta!
GERDA.
Förlåta — förlåta! Skulle du ha något att förlåta mig? Är du bättre än jag? — Vilka löjliga företeelser ni män äro! Ni förakta kvinnor som sälja sig, ni köpare av kvinnlig nöd! Ni älska dygden och ärbarheten, ni som svältavlöna den kvinnliga fliten och göda den kvinnliga lösaktigheten. — Förlåta! Skulle jag behöva din förlåtelse?
SKANTZ.
Jag är din make!
GERDA.
Till namnet!
SKANTZ
(osäkert).
Ja, ännu — men —
GERDA.
Du skall aldrig bli annat. Det har inte varit någon början på vårt äktenskap och det skall inte heller bli någon.
SKANTZ
(famlande).
Jag förstår dig inte Gerda — vi äro vigda — Var det bara mitt namn du ville ha? Du har då inte älskat mig?
GERDA.
Jo, så mycket som en människa kan älska en annan har jag älskat dig. Jag har älskat
