Den här sidan har korrekturlästs
90
SKANTZ
(böjer sig fram mot henne).
Du är min hustru!
GERDA
(ser upp, hårt).
Än sen!
SKANTZ.
Jag älskar dig! — Jag vill vinna dig tillbaka — betvinga dig! Jag vill känna din kärlek — jag vill äga dig!
GERDA.
Och dina ord nyss?
SKANTZ.
Du är min hustru, och det är vår bröllopsnatt — vi äro ensamma och älska varandra — sällheten väntar oss! Vi ha tvistat — sådant händer — men i verkligheten betyder det ju ingenting. — Gerda, älskade, vi skola resa bort och gömma oss där ingen känner —
GERDA
(kyligt).
— vår skam? Det var ju så du menade?
SKANTZ.
Jag längtar efter din ömhet — trår efter lyckan i din famn.
GERDA.
Stackars vän, förstår du inte, att vi aldrig kunna nå lyckan?
SKANTZ.
Låt oss pröva! Du har själv trott — —
