94
friden — lösningen av livets olösliga konflikt. Ännu ha vi kärlekens sken över vårt förhållande, ännu kunna vi ge varandra mod att dö, ännu finns det litet skönhet över vårt förbund, men i morgon — om en vecka med deras strider och bittra ord — skola vi vänta tills livet blivit för vidrigt att leva?
SKANTZ.
Giv mig denna natt i dina armar!
GERDA.
Har du inte modet, så räck mig vapnet.
SKANTZ.
Inte nu — sedan — sedan! — Skänk mig denna enda natt av gränslös lycka — se, som en tiggare ligger jag för dina fötter och bönfaller om din ömhet!
GERDA
(springer upp, med fasa).
Nej — nej, inte detta! Skymford och kärleksnjutning och alla våra onda tankar liggande på lur bakom, färdiga att åter bryta fram i rysliga tillvitelser. Har du inte blygsel, så har jag! — Philip — hör du, aldrig — aldrig!
SKANTZ
(som även sprungit upp).
Du är min hustru och jag skall äga dig! Det är det enda jag vet — det enda jag vill — och det du inte ger mig godvilligt, det tar jag med våld!
(Griper fast i henne.)
