Sida:Efterlemnade dikter.djvu/122

113

---

Men spörj ej någon om det kval jag led . . .
hvarthän jag flydde, följde åtrån med.
Jag rusat mig i vin och spel och lek,
likt skuggan smärtan dock ej från mig vek,
och när jag vaggades af snöhvit arm
hon gnagde sina tänder i min barm.

Min lefnad är nu all . . . min själ fått ro
å stilla ängd, där glömskans blommor gro
och där, i eko, klanglöst återgifvet,
jag bränningarna hör från jordelifvet.
Här såg jag honom, som bjöd solen hvila
och med sitt ord befallde jorden ila,
här såg jag honom, som sitt vittne bar,
att kärleken den ursprungsmakten var
som leder jordekryp och stjärnehär.
Där såg jag honom, lyst i bann kring jorden,
som andarnes befriare är vorden,
han, tänkaren, som i sin ande sett
att Gud och att naturen äro ett.
Där såg jag skalden, som med blixtens tunga
och englars röst mitt öde gått att sjunga,
han, hvilken kämpade som jag och vann
och såg hur slagen afgrundshär försvann;