Dit bort emot Avenza . . . Inåt landet,
där mötes blicken af Carraras berg.
Carrara! Ej som Niobe förmäten
i stolthet skrytande med ädla barn.
Du är den kyska Apenninernymfen,
som födde, famnad af Kronions armar
odödlig säd af gudar och heroer.
Din nakna barm bär ännu denna dag
de ljusa spåren af hans gudaläppar,
och ådror, blånande som eterns sky,
det ädla marmorbröstet genomströmma,
som skimrar hvitt i solens gyllne sken.
Af upphöjd skönhet redan är den form,
hvari naturen göt Carraras klippa,
den hvälfda, böljande och mjuka formen.
På hennes hjässa glittrar snön; där nedan
vid hennes fötter står oliven mogen,
af himlens blå och hafvets innefattad,
en ädel sten i glänsande azur.
Här har naturen väft den ljusa klädnad,
hvarmed en gång det kejserliga Rom
Sida:Efterlemnade dikter.djvu/143
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
