Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Notturno.
I.
Den stilla natten rullar
sin slöja ut . . . Och månen står
där ofvan klar i skimmer,
och för Dianas ljus
förbleknar Venus’ stjärna.
Kväf, o Vesuvius, din lavaglöd,
att molnen ofvan kraterns rand
blott rodna af en stilla glans!
Allenast eko höres
af stadens döende id.
Från fjärran dallrar mandolinens sträng
och vyssjar sömntyngdt Napoli. —
