Sida:Efterlemnade dikter.djvu/148

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
139

Orangens blommor andas ut
sin aftonbön,
ett ljudlöst Salve o regina
till naturen.

O, lugn — frid!
Bjud dina vilda tankar somna in,
att icke något jämnviktsstörande
pulsslag från hjärtat
störer den hvilande själen.





II.


»Säg mig, hvad viljen I, stjärnor?
Hvi vänden I åter hvar afton?
I himmelens nattliga blomster,
hvad viljen I? Svaren. —
Då sväfvar en gnista, ett sken genom rymden,
som slocknar i djupen.