Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Dig, du oförsonlige Afrodite,
såg jag, skön som sol, när dess strålar slockna,
snöhvit, marmorkall och med lösta lockar,
såg dina dufvor.
Med ovillig fot och med stridig vinge
drogo de din vagn; och med böjda halsar
blickade de trånande hän mot Lesbos,
mot Mitylene.
Amoriners fjät genom rymden ljödo,
liksom dofva ekon af nattens åska,
med ett sus, en klang, som när stormen lyfter
väldiga vingar.
Och gudinnan såg jag från Lesbos flykta,
hörde lätta vingslagens eko nalkas;
kör af kvinnoröster från fjärran hördes
brytande mörkret,
