Ack, lifvet är så ljust, fast mulna några dar:
det bi, som honung för, en gadd ju äfven har
och minsta sjö i uppror svallat.
Jag älskar ängens doft, jag älskar solens sken,
och fåfängt stängs jag här af murens kalla sten,
min själ hvart hinder öfversvingar.
Mer fri än någonsin, mot morgonen som gryr,
den unga näktergaln ur nätets maskor flyr,
och sången ned ur rymden klingar.
Men hvarför skall jag dö? Jag somnar lugn hvar kväll
och drömmer ljuflig dröm och vaknar glad och säll
och gråter aldrig ångrens tårar.
Jag är de fångnes sol; enhvar när han mig ser,
som vid en englasyn, betagen, hänryckt ler
hur tung en sorg hans änne fårar,
Bland dimmor skymtar blekt det mål, som jag mig drömt;
i barndomsdalens hägn jag nästan kvar mig glömt
bland blommorna på gröna stränder.
Sida:Efterlemnade dikter.djvu/166
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
