Sida:Efterlemnade dikter.djvu/173

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
164


III.

Om ock natten är lång, vaknar soluppgång,
        hvars ögon flammande glöda —
och han springer käck ombord på mitt däck,
        medan stjärnorna slockna döda.
Och där sitter han trygg, som på fjällets rygg,
        då ett jordskalf i djupet skälfver,
en hvilande örn, som kring himmelens hörn
        snart väldiga vingar hvälfver. —
Och när sjunkande sol från pol till pol
        domnar i dofter ljufva,
och tystnad och frid i särlatid
        öfver vida rymderna rufva,
då sticker jag in under vingen min
        mitt hufvud som kvällstrött dufva.