Sida:Efterlemnade dikter.djvu/174

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
165


IV.

I sölfklar en dräkt, för midnattens fläkt
        hon låter sin slöja falla
från ännet hän, den tärna vän,
        som människor månen kalla; —
och där hon går, med sväfvande spår,
        som endast englarna ana,
genom skira skyn, med undrande syn
        efter henne stjärnorna spana.
Och jag ler af fröjd, när i blånande höjd
        i tallös klarhet de tindra;
och dädan jag styr — skuggan flyr,
        hvars dunkel strålarna hindra,
och haf och land, och skogar och strand
        i månsken och stjärnljus glindra.