Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Åt solen en krans, af sjufald glans,
af regnstänk jag samman böjer. —
Men stjärnan blir blek, när i rasande lek
stormen min fana höjer.
Vulkanernas glöd, flämta i nöd,
när vred jag i kratrarne flåsar;
jag stryker tung öfver hedens ljung
och snuddar vid fjäll och åsar. —
Min äreport, se’n jag fienden förgjort
— jordandarnas trotsiga skara —
den restes min makt, i skinande prakt
af strålar tusende klara —
och på sferernas sång, gång på gång
meteorer i flammor svara.
