Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Oceanen var en gång min far
och min moder den gröna jorden;
om än tusenfaldt jag skiftar gestalt,
odödlig är dock jag vorden.
När rymden är blå, och ljusa stå
himlens murar mot solen,
och när smekande sus och strålande ljus
vidga eterkupolen,
förstulet jag ler . . . Jag grafven ju ser,
som de ämna mig . . . Men ur skurar
uppstånden jag går och nederslår,
de stolta, skinande murar!
1889.
