Det tycktes mig i lärosal och kyrka
jag hörde djärfva sanningsvittnen yrka
på tankefrihet och på forskningsrätt,
betingande åt vaknad mänskoätt
dess fria kraf att pröfva och att dyrka.
. . . Och morgonvindens vårligt friska sus
bar fram en hälsning: »ljus! o mera ljus!»
Jag stod däruppe stödd mot barrièren,
och mina tankar drogo ut på färd
ut öfver Sveriges vida landamären:
de gästade bland holmarne och skären,
de drogo bort till bergslagsbondens härd,
till marken plöjd af skåningarnes plogar,
till Sörmlands vik, till Åreskutans snö,
till Smålands berg, till Norrlands furuskogar
och hän mot stränderna kring Siljans sjö . . .
Och då hvad såg jag? Öfver allt detsamma:
inunder askan glödde eld och flamma,
ett jäsande, om också dämpadt knot,
en dof förbittring och ett öppet hot,
Sida:Efterlemnade dikter.djvu/19
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
