De måste sig sätta, men åter från stolen
reser sig en och bestiger ett bord
och säger med vingade, ljungande ord:
»församling, gif akt! jag vill tala om Polen!»
Det var ett tal som flammande krut;
det sköts och det stormades samma minut!
Den samma eld som i Moskwa flammar
förintade fransmännens kung och kammar’;
men fjärran från snöiga ryska grafvar
allt närmare kejsarestaben trafvar:
de komma de tappre, napoleoniderna,
och örnarna sväfva som förr i striderna;
på Warschaus murar stod åter Fama
och läste för världen ett franskt proklama,
att nu var historiens sista knut
lossad för evigt och dramat slut.
Den frie mannen och fria kvinnan
blef proklamerad dock dessförinnan;
Europas kongress från söder och nord
församlade sig på Polens jord,
i Warschau restes kongressens salong
och äfven en stod åt Saint-Simon.
Sida:Efterlemnade dikter.djvu/190
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
