Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Den svagaste narr hvart jag än må se
han sminkar sig ju med mitt hjärteve!
Min bön, mitt endaste goda i sorgen
af rusiga lungor ropas kring torgen.
Åt sidan, pojkar! undan! gif rum!
Himlen har stjärnor, natten är stum!»
De sågo på hvarandra . . . Försvunnen han var.
I glasen champagnen stod orörd kvar.
1883.
