en oro skälfvande i hvarje sinne
från stugans gafvel och till slottets tinne
och skaror, ledda utaf Per och Pål,
som skilda vägar sökte skilda mål.
Här är för trångt, här är för kvaft, de säga,
och allt för lågt här hemma att gå rak
och inte stöta hufvudet i tak.
Här är för trångt . . . Och hur vi gå till väga
man vill förmena oss att sjunga ut
hvad oss på hjärtat ligger, på vår tunga.
Nej, bättre då oss synes i den unga,
den nya världen fjärran västerut,
där stjärnbaneret öfver fria stränder
slår ut för vinden röd- och hvita ränder . . .
Lägg ut! Kast loss! Och invid österns rand,
en blekblå strimma sjunker fädrens land.
Ja, fädrens land med dina klara sjöar,
med dina skogar, dina gråstensberg,
där malmen ligger som i benen märg,
mitt fosterland, där sista drifvan töar
Sida:Efterlemnade dikter.djvu/20
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer