i denna stund för vårens andedräkt,
där hjälten föll, den främste bland de främsta
ditt största forntidsminne, ditt förnämsta
den enkle dalabonden Engelbrekt . . .
Gif akt mot söder! Hvadan dessa skyar,
med blixtar dräktiga och hagelbyar,
som svepa solens ljus i tordönsblått?
Det mörknar, se! där ute kring Europa,
och röster i förtviflans ångest ropa
om ljus från ofvan, om en strimma blott
att lysa vandrare som vilse gått.
Och stundom ljungar blodröd genom natten
en blixt som skiner öfver mörka vatten,
ett vedergällningens, ett vredens bud.
Och jorden darrar . . . Dynamitpatroner
krevera under sekelgamla troner,
och offret stupar i sin kejsarskrud.
Och vi, vi höra midnattstormen rasa —
och lyssna, stelnade af skräck och fasa,
om ock medvetne att så måste ske,
till skottens knallar och de slagnes ve.
Sida:Efterlemnade dikter.djvu/21
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
