Sida:Efterlemnade dikter.djvu/22

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
13

Men tidshärolderna med starka röster,
som ljuda så från väster som från öster,
de store andarne med klarnad syn
som tyda tecknen, hägrande i skyn,
de säga oss att natten måste vika
för morgnad sol, den strålande, den rika . . .

Jag skådar framåt i den tid som gryr —
Jag ser ett folk, ett lyckligt och betryggadt,
ett folk af ljus och frihet öfverskyggadt,
som icke modlöst emot väster styr,
men vill i id på egen torfva dröja
med stora tankar och med höga mål,
med tankar blixtrande som slipadt stål . . .
och söka så det låga taket höja
och, om så kräfs, i väggen slå ett hål;
jag ser ett folk, där arbete är ära,
ett folk som vördar som sin höga lära
sin vishetslära utåt seklers stråt
ett enda ord — och detta är: framåt!

Och nu, när festligt samkväm sluter samman
vår krets i afton- och i gillegamman