Genom middagsluften dallrar marseljäsens melodi;
middagssolen blekt belyser vagnens svarta draperi,
skiner öfver sorgeståten, hon, som minnes flydda år,
då han okänd gick i vimlet, krämarsonen från Cahors.
Minnes hon ej namnlös yngling, grubblande på stora ting,
som med tusen djärfva tankar famnade all världen kring,
ynglingen, hvars mörka öga, flammande som blixt i skyn,
vände sig mot tidens varsel invid mulet himlabryn?
Lyste hon ej in i salen på hans ungdoms lärospån,
då han stod för domarskranket och med stentorstämmas dån
slungade, af ödet kallad, utan skoning, utan nåd
tidens vreda Mene Tekel mot decembermannens dåd?
Minns hon ej septemberdagen, då, med budet från Sedan
sfinxlikt djupa cæsarstanken som ett flarn i skärfvor sprang
Sida:Efterlemnade dikter.djvu/25
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
