Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Du skall oss blifva så en föresyn
i lifvets frestelser och vedermöda,
det stjärneljus som strålar ned ur skyn,
när kvalen slå och våra hjärtan blöda.
Ty hvem stod ensam om ej du och arm
och hjälplös, öfvergifven af de flesta;
men modig gick du, ung ännu och varm
mot öfvermakter att din styrka fresta.
En annan skulle stupat; du var stark
och visste, lifvets lösen heter: strida.
Och härd du murade och röjde mark
åt oss, som växte upp invid din sida.
Jag minnes huru, rastlös natt och dag,
du ville huld din kärlek oss bevisa.
Jag minnes ock ditt varma hjärtelag,
som aldrig tålde lögn och orättvisa.
