Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Jag minnes hur du lärde oss förstå
att allvar blott ger lefvernet sin stämpel,
att samlad styrka storverk kan förmå —
i lif som lära dugande exempel!
Men åren gingo . . . och du såg de små
fullvuxna, rustade för lifvet redan:
vi trodde himlen vara sommarblå,
men höstens måne lyste då i nedan.
Du gick din väg dock fram bestämdt och visst,
fast bruten själf du lindrade och stödde.
Och åren gingo . . . Dignande till sist
i lifvets strid du bleknande förblödde.
Man sofver godt dock på ett värf som ditt,
då ljusa drömmar vakta hufvudgärden.
Och bäddad mjukt i blommor och i hvitt
vi bära dig den sista, tunga färden.
