Sida:Efterlemnade dikter.djvu/87

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
78

ingen grann och färgrik hägring
splittrades i tu,
men det minne som han lämnat
mera värde har:
trofasthet och barnasinne
hederspriset tar.

Ungfur’n lik i skog han höjde
kärnfrisk stam och gren.
Ingen trodde fällningstimman
hade slagit re’n,
men när dagen hade sjunkit
invid västerns rand,
låg han fälld den unga stammen
af den Starkes hand.

Tomt det kännes, kallt och ödsligt
uti hemmets frid.
»Ack! hvi fick han icke stanna
än en liten tid?»
Mänskligt skådadt kan det tyckas
att för ung han dog.
Men en annan — visste bättre
Herren gaf — och tog!