Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Esaias Tegnér.
Ett hundraårsminne.
Det var en sen novemberkväll
år åttatiotvå,
då storken kom till prästens tjäll
och klappade uppå.
Han hälsning bringade och bud
till makarne på Kyrkerud —
och snart där låg i vaggan
en pilt med ögon blå.
Kring knuten svepte blåsten kall
inunder stjärnklar sky,
och öfver kvarnbäcksrännans fall
stod månens svaga ny.
