idealiserad. Per, Pål en idealiserad Pål. Sak samma gäller om Anders. Men som detta alls icke låter sig verkställas, far publicisten nöja sig med det ena partiets gunst och försaka de öfrigas. Endast en halfgud kan göra alla till viljes, t. ex. Högstsalig Hans Majestät Konung Karl den trettonde, glorvördigst i åminnelse, hvilken vann en seger vid Högland, hvarmed bägge de krigande nationerna funno sig så belåtna, att svenskarna sköto te Deum i Stockholm och ryssarna i Petersburg.
Men icke blott för allmänheten måste publicisten akta sig; ty i motsatt fall mister tidningen sina prenumeranter. Han måste äfven äkta sig för Hofkansleren; ty i motsatt fall mista prenumeranterna sin tidning.
Denne Zevs — jag menar Hofkansleren — sitter på Olympens spets — jag menar konselj taburetten — med tvänne blixtar i sin hand — jag menar åtal och indragning.
Åtal nu för tiden röra mest majestätsbrott, och ingen kan vara säker att slippa, icke en gång jag, som är en svärmande rojalist. Du mins, att vi i Upsala studerade Montesquieu tillsammans. Du mins äfven, att vi under läsningen meddelade hvarandra våra tankar. Bägge erkände vi, att konungar äro ett godt; men derutöfver — hvilken skilnad i våra åsigter! jag påstod, att af det goda man aldrig kan få för mycket och önskade, mina ögon måtte skåda den dag, då hvar menniska vore en konung. Du, mindre sangvinisk och med måttligare anspråk, önskade blott, att se den dag, då hvar konung vore en menniska. Och likväl fruktar jag, som ännu är samma svärmande rojalist, hvar timma och stund, att anklagas för majestäts- brott. Ty häromdagen skref jag ett bref, der jag bland annat yttrade, att ömen är en roffogel. Kommer detta bref för vederbörandes ögon, så följer sannolikt en hög- målsprocess och mina öron bereda sig redan, att inför Rådhusrätten läskas med följande nektariska framställning:
“Den anklagade har kallat örnen en roffogel; följaktligen har han smädat örnen. Nu är örnen foglarnes konung; följaktligen har den anklagade smädat en konung. Men den som smädar en konung, smädar med detsamma alla konungar; följaktligen har den anklagade äfven smädat vår egen allernådigste konung.“
Visserligen är denna syllogism något knäsvag, dock icke en hårsmån svagare än den, som användes emot
