konungarnas hjertan och folkens öden i sina händer. Det är oförskämdt att kalla herr dvergen och domprosten Y en jesuit.“
“Kan väl hända,“ sade hin håle och borttorkade sina tårar. “Men det var ändå en för god karl att gå miste om,“ sade hin håle.
“Och hvarmed skulle titulus hafva pinat honom, i fall han råkat i tituli våld,“ frågade jag.
“Med att läsa sina egna anföranden till konsistorii protokoller,“ sade hin håle.
“O hvilket sataniskt påfund!“ utropade jag. “Hvilken raffinerad grymhet i uppfinningen af qval!“ Håren reste sig på mitt hufvud; i förskräckelsen vaknade jag, och min dröm var slut[1].
Hr … med sin trupp hade kommit till staden. Han hade att visa fem aktriser med tillsamman sju tänder, och han gaf melodramer, så att håren reste sig på stadens pudlar, men förgäfves! Konstens tempel stod öde och “De Osynlige Bröderne“ sågos endast af en närsynt vaktmästare och fem pigor, hvilka gräto stridt, som om de hade mistat en älskare eller tappat en bomulsschalett. Fruktlöst rasade “Jaromir“, som en bromsstungen tjur. Endast sufflören som han i öfvermåttet af sin förtviflan sparkade i ansigtet, deltog i hans smärta, och bad honom, redan i tredje akten, draga åt h—t. Man sökte då anslå den fosterlänska
- ↑ Polyfem, saml. 1, 1810 nr 16 innehåller en förebild till påfundet med protokollen. Efter det nämligen Amarulli (Valerius) på sin resa till poeternas land, gjort fiasko bland Homerus, Persius, Ariosto och Molière, förklarade poesiens genius, att Amarulli skulle till straff för sin oförsynthet en gång hvarje dag med odelad uppmärksamhet genomläsa sina egna arbeten. »Ingenting är nytt under solen», icke ens biskopens hufvudlöshet, men originalitet kan, såsom Palmær nogsamt visat, icke blott bestå i att producera nytt, utan äfven i att säga kända lustigheter så som de aldrig förr blifvit sagda. Utg.
- ↑ Ur Östgöta korrespondenten 1839.
