bekänna, att han, för att ej allt för mycket stöta nutidens smak, utstrukit några, för sammanhanget ovigtiga, obscena uttryck (på sammanlagdt fyra ställen, nämligen i ett af brefven till Svenska Minerva, i skildringen af den 3 maj, i ett af Stockholmsbrefven och i Lustresan), lemnande åt dem, som så finna skäligt, att genom reproducering visa tryckbarheten af de utelemnade raderna, hvilka äro genom tecken angifna — för öfrigt kunna vi äfven härvid försvara oss med ett ord af Palmær, som han någon gång i tillämpningen sjelf glömt bort: “Grofheten kunde jag väl smälta, men icke trivialiteten.“ Slutligen bör utgifvaren kanske möta dem, som skulle kunna tycka, att uteslutningarna tvärtom kunde varit flera, d. v. s. att hvarjehanda bittra och giftiga omdömen om några af svenska literaturens förnämsta storheter icke bort få stå qvar. Han tager dervid ännu en gång sin tillflykt till författaren sjelf och lånar ytterligare några hans egna ord: “Nu tycker jag mig höra, huru ett halft eller kanske ett helt dussin damer i byxor — hvad damer i kjortlar angår, har jag ej hjerta att säga ett ondt ord — utropar: “Kors, hvad den karlen är grof i sina uttryck!“ — “Ja, mina damer,“ svarar jag, “så förhåller det sig verkligen.“
