dagar. — Visserligen, men med denna menniska har det sina egna omständigheter. En professor från Upsala utbad sig helt nyligen af mig att få skapa en menniska efter sitt beläte. Jag biföll hans begäran, och nu hålla de andra menniskorna på att leda professorns beläte, detta non plus ultra i religion och politisk visdom, på dårhuset. — Hur länge har detta non plus ultra lefvat och verkat? frågade Sankt Petter. En hel timme — svarade vår Herre — en hel timme; och dervid skrattade gubben, så att tårarna kommo honom i ögonen och magen gungade som af en jordbäfning, och stjernorna dallrade på firmamentet och seraferna släppte sina harpor af lutter förvåning.
Professorn och papegojan.
I min ungdom lefde en professor, likagodt hvem och hvar, som af enfaldigt folk ansågs för filosof. Hans skrifter, som af samma enfaldiga folk ansågos för filosofiska, voro af en egen beskaffenhet. Tre sidor gudlighet och en sida ovett, så långt papper och trycksvärta räckte. I ett samqväm yttrade jag min förundran öfver detta fenomen och tillade att ingen kunde uppvisa orsaken dertill. Det kan jag det, svarade en gråhårig man af sällskapet. I mina barnår, fortsatte han, fans det en papegoja, som kunde läsa “Fader vår“ och ett par andra böner, dem hon lärt sig af sin egarinna, ett gammalt bigott, högvälboret fruntimmer. Men derjemte hade papegojan af betjenter och kammarpigor, som icke alls voro bigotta, lärt sig en hop skällsord. Professorns likhet med papegojan är verkligen för stor, att härröra af bara en slump; jag gissar att själavandringen haft sin hand med i spelet. Denna på skämt framkastade idé upptogs af mig på fullt allvar. Jag anstälde närmare undersökningar och dessa utföllo på ett förvånande sätt till fördel för Pytagoras’ lära. Det utröntes nämligen, att den pladdrande papegojan aflidit i samma stund, som den filosoferande professorn föddes. Hvad kunde väl nu vara påtagligare och enklare, än att salig papegojans själ hade flugit in i professorn.
