lämplig, d. v. s. ett par nya ridbyxor åt gardisten och ett par kappar hafre åt den värst handterade skjutskampen.
Som sagdt är, då orationen skulle hållas, infann jag mig på Gustavianska auditorium, en ibland de förstkommande, och placerade mig vid en pelare på den så kallade musikläktarn. Allting i rummet bar en prägel af ålderdom — ända från pukorna, öfver hvilka den gråhårige kapellmästaren svor, efter “the förpannade kamle tjeflarne aldrig filla schtämmorna“, ända till sammetshimmeln öfver katedern, som hade uthärdat anfallet af hundrade på hvarannan följande generationer af mal, men nu syntes svigta under anfallet af den etthundradeförsta. Småningom samlade sig åhörare, så att rummet blef fullt, och min blick kunde, liksom öfver Enköpings kålåkrar, ila öfver ett fält af hufvuden, som alla tillhörde den studerande ungdomen. Vivat, vigeat, floreat tänkte jag, i synnerhet som den i flere år varit så sedlig, att akademiens carcer kunnat utan olägenhet uthyras till en hökare, som inrättat densamma till fläskmagasin.
Om en stund började det klämta i storklockan. Jag frågade en student, som stod bredvid mig, om elden var lös. Nej, svarade han, men professorskåren, som nu begifver sig från Consistorii sessionsrum till Gustavianska auditorium. Herrar musici fattade genast sina instrumenter, och stråkar harzades, notställare skrufvades och snus annammades, allt i nödens skyndsamhet. Några sekunder förflöto, kapellmästarens pinne lyftades högt i vädret och orkestern begynte.
Trallalej trallalej rallerallerej, tralle ralle tralle ralle tralle rallerallerej, trallerallraraj, trarallrarej traralleralleraj — traralle ralleri falleri, traralleri trarej rej rej.
Efter denna marsch, hvarom jag, så godt det med bokstäfver låter sig göra, gifvit läsaren ett begrepp, tågade nu genom rummet en procession, som förtjente målas af Hjalmar Mörners pensel.
1. Tvänne vaktmästare med silfverspiror, tjenstgörande som härolder och klädda i tröjor, som varit moderna i kung Orres tid. Den siste, som lagat dem, var drottning Kristinas hofskräddare.
2. Åldermannen för vetenskapernas skråmästare, gemenligen kallad rektor. Denne man är alltid magnificus, d. v. s. ypperlig.