sjelf författad afhandling “De vi luminis chemica“ och erhöll lagerkransen samma år. Ett par år derefter (den 5 november 1832) förordnades han till adjunkt i kemi och farmaci vid Karolinska institutet, en omständighet som möjligen föranledt att han, ehuru utan sin förskyllan eller värdighet, fått en plats i Sveriges läkarehistoria[1].
Det synes en tid hafva varit Palmærs afsigt att på fullt allvar egna sig åt vetenskapen och han sökte Byzantinska resestipendiet (då Selander erhöll det) för att idka studier i utlandet. I hufvudstaden gjorde han sig dock snart känd icke allenast för lysande begåfning, utan ock genom en utomordentlig fallenhet för ett dolce far niente, som nödgade honom att taga sin hand från Karolinska institutet efter det han beredt sina förmän, professorerna Retzius och Mosander, åtskilliga förtretliga ögonblick. Man funderade på att skaffa honom en plats som lärare i naturvetenskap i Odessa med 4,000 rubel i lön[2], men Palmær förklarade sig hellre vilja taga anställning i helvetet för 2,000. Omsider nödgades den oförbätterlige lazzaronen inlemna sin afskedsansökan[3], efter det han hos förmännen ytterligare förstört sina aktier genom att svänga sitt gissel i Aftonbladet.
Det egentligt utmärkande, om man genomgår de äldre årgångarna af Lars Hiertas skapelse, är den qvickhet och rolighet, som på alla afdelningar, och icke minst på den vittra, gjorde sig gällande. Dock vore det en skef föreställning, om man tänkte sig att förekommande frågor
- ↑ Uppgiften att Palmær aflagt medicine kandidat-examen beror troligen på en förvexling med brodern August Wilhelm, som var läkare. Notisen har, förlåtligt nog, med stöd af en äldre auktoritet öfvergått äfven i den nya följden af det nämnda biografiska verket. Säkert är, att Palmær aldrig aflagt någon medicinsk examen.
- ↑ Som adjunkt vid Karolinska institutet hade Palmær blott 500 rdrs lön och fria rum.
- ↑ Denna, som är ytterst kortfattad, är både skrifven, inlemnad och beviljad på samma datum, den 6 juli 1835, ett förhållande som är vältaligt nog.
