och den andra, Fig. 3, föreställande en svensk-akademisk oration — se huru behagfullt den följer Hogarthska skönhetslinien åt!
När bonden och jag kommit till Malforss, togo vi ett fryntligt afsked af hvarandra och gingo hvar åt sitt håll i skäligen olika afsigt. Han gick och sökte mjölnaren för att få sin fulla hvetepåse tömd; jag deremot gick och sökte åldermannen för att få min tomma mage fyld. — Öfver allt här i verlden stöter man på kontraster!
Som åldermannens åkdon ej syntes till på hinsidan bron, som här går öfver Motala ström, gjorde jag den slutsatsen, att han borde sökas på andra sidan. Derföre begaf jag mig åstad öfver bron och träffade honom midt på den. Välkommen! ropade han till mig. Jag är just ute och går för att möta dig. Det är långt lidet på dagen och vårt middagsmål skola vi ha i rappet. Men dessförinnan måste du en smula se dig omkring.
Derefter lade han sina stora händer — jag hade så när skrifvit: labbar — bakifrån på mina skuldror och vred mig sakta omkring åt alla fyra väderstrecken. Se hvilken forss! ropade han. I många forssar, som jag sett, brusar böljan fram, som en vred och rasande yngling; här deremot, som en glad, oskyldig och yster gosse. Och hvilka stränder sedan! Alla slags trän, som kunna trifvas i vårt älskade Sverige, växa här huller om buller bredvid hvarandra. Här är en riktig trädriksdag. Hvar skog, hvar lund, hvar dunge har skickat hit sina ombud.
Sedan släppte åldermannen mina skuldror, tog mig under armen, började spatsera bron framåt och yttrade — men med dämpad stämma och mindre entusiastiskt —: detta Malforss tycker jag ofantligt mycket om, bland annat derför, att det är en bondgård och icke ett herresäte. Här finnes ingen prunkande slottsbygnad; här finnas endast ett par qvarnar, en såg och några simpla bondstugor. Vid vackra herresäten kan jag väl också bli förtjust af de naturskönheter, som vankas; men känslan förbittras genom en föreställning, som ovilkorligt smyger sig in i mitt hufvud. Jag föreställer mig nämligen, att i slottsfönstren deruppe sitter någon Hans Nåd eller Hennes Nåd, någon greflig mops eller friherrlig papegoja, och nedskådar på mig med föraktets ögon, inbillande sig, att skaparen format ofrälse folk af vanlig lera, utrörd med vatten,
