Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/201

Den här sidan har korrekturlästs
189
anteckningar om en resa till norrköping.

har man skog. Jag tycker ej om slika blandningar. På den rena slätten, der utsigten är fullkomligt öppen åt alla håll, njuter jag af dess vidd, dess bördighet, dess folkmängd, och föreställningen om välmåga, styrka och samhällighet öfverflyglar mig på ett angenämt sätt. Men “i skog, i skog, i djupan skog“ mår jag ännu bättre, ty der komma mina blåögda barndomsminnen mig till mötes med nakna fötter, fladdrande hår, och konvaljer eller smultron i händerna. Der sorlar bäcken, utan att göra oljud, der poetiserar trasten, utan att vilja helsas för sekularsnille, der tala träden med sina tusende gröna tungor, utan att ljuga eller belacka med en enda. Tvärtom! jag mins bestämdt från mina första skolår, att en beskedlig gran, med hvilken jag gjort bekantskap, och i hvars grenars skugga jag stundom brukade sträcka min trötta lekamen, tröstade mig en gång rätt grundligt och susade helt tydligt: “hur är det med dig, stackars barn? Måhända har du fått stut för “fero tuli latum ferre“; men hvad gör det? Var karl igen! — icke lönar det sig att lipa för sådant lappri.“

Molnen hvimlade på himlen, så att jag ej fick tända min pipa med solglaset, det enda elddon jag hade med mig. När jag sagt till skjutsgossen: “stanna nu, ty nu skiner hon“ — och denne skrikit sitt “ptroh!“ och brunte stod stilla, kom ett grått moln och gjorde slut på härligheten. Som detta hände mig flera gånger, blef jag slutligen förargad på molnen och beslöt att göra gemena reflexioner öfver de lymlarne.

Molnen — tänkte jag — hafva antingen varit “åsigter“, dem något bålstort tidnings-Vi utan “insigter“ framvräkt för allmänheten, eller skola de en gång blifva det. De äro, de liksom hela skapelsen, inbegripna i själavandringens kedja. Jag tror på denna pytagoreiska eller, rättare sagdt, indiska dogm, — ty Pytagoras tog den från Indien — och jag befinner mig väl dervid; jag kan derigenom förklara åtskilligt, t. ex. att Stockholms åkardrängar tillåtas att så obarmhertigt handtera åkarhästarna. Den eviga rättvisan — det är påtagligt — måste förr eller senare gifva själavandringen fria tyglar, och då blir åkarhästen åkardräng och åkardrängen blir åkarhäst, och den ene får betala den andre för gammal ost. Ett analogt förhållande eger äfven rum emellan molnen och de grandiosa “åsigterna“ hos dessa tidnings-Vi utan “insigter“.