Jag skulle vilja skrifva ett helt ark om själavandringen, men jag orkar icke, ty jag är sjuk.
Vid Kumla drack jag porter, som var bättre, men icke dyrare, än den som säljes i Linköping. Derefter fortsattes resan till Brinck, och jag kunde röka under tiden, ty solen hade förintat molngubbarne. Vid vägen på höger hand ligger Kimsta kyrka, med två stridande kungabilder på taket. Sagan förmäler, att bägge majestäterne stupade och så bör det vara. Hade den ene undankommit med lifvet, så hade folket ingenting vunnit vid striden. Det hade blifvit plundradt och förtryckt lika bra efteråt, som förut. Nu vann dock folket något, liksom fåret i fabeln vann, då räfven och vargungen stridde om rättigheten att äta upp det. Bägge kämparne gjorde ända med hvarandra, och fåret slapp att uppätas. Detta borde vi arma menniskor, dem Post- och Inrikes-tidningen kallar “undersåter“, ihågkomma, när vi se två monarker i fejd med hvarandra, hvarken nedkalla himlens välsignelse öfver den ene, eller dess förbannelse öfver den andre. Den enda förnuftiga bönen i vår ställning är denna: må fan taga dem bägge två!
Då jag ankom till Brinck, gaf mig hållkarlen ett af dessa löften, som, gifna af hållkarlar, ännu aldrig blifvit svikna. Han lofvade mig att få vänta en god stund på skjutsen. Jag fann mig i mitt öde och beslöt att sysselsätta mig med läsning. Fördenskull grep jag till den enda bok jag medtagit — det var Byrons Childe Harold — slog upp den och träffade händelsevis på Canto III och de sköna stroferna om Napoleon, nämligen den store, och började läsa.
Medan jag läste, hade ett halft dussin välfödda, förhoppningsfulla grisar inkommit på gården och vandrade af och an och rotade i marken. Då jag slutat stroferna, uppläto ett par af dem sin mun och sade “uff!“
Detta tyckte jag ej angå mig, utan fortsatte läsningen.
När jag slutat grymtade hela svinahjorden: “uff, uff, uff!“ I detsamma kom hållkärlen med skjutsen; hästen förspändes och det bar af till Norrköping.
Då jag sedermera tänkt på detta äfventyr, tror jag mig hatva funnit, att det komiska ingalunda behöfver fabriceras, ännu mindre verkligheten ställas på hufvudet, för att framalstra detsamma. Det finnes, liksom det allvarliga, alldeles färdigt i naturen; dock måste man ha’ ögon för att kunna se det.
