Stockholmsbref
Under riksdagen 1847—48[1].
1.
Högtärade Petter!
Så vidt jag kan förstå, kommer du ej i tillfälle att läsa dessa bref, förr än de blifvit tryckta. Gerna skulle jag, smått efter hand, skicka dig manuskripterna; men det kan ej ske, ty jag känner ej din adress. Lika litet känner jag dig sjelf och således vet jag icke med visshet, om du verkligen heter Petter.
Frågas nu, hvarför jag kallar dig så, så svaras: att jag älskar att tro mig skrifva till en man, som jag tycker om; och för att blifva omtyckt af mig, fordras icke stort mer, än att heta Petter. Orsaken är, att jag i hela mitt lif haft god tur med Pettrar. Annorlunda har förhållandet varit med Jönsar. Dem har jag haft otur med och de hafva förföljt mig, ehuru jag kan på tro och heder försäkra, att jag aldrig gjort någon Jöns det minsta förnär. Om Larsar, Månsar, Nilsar och Andersar vågar jag ej fälla något generelt omdöme; de hafva vis à vis mig varit mycket variabla, än så och än så. Hvad Karlar beträffar, går jag gerna ur vägen för dem, ty de afkläda sig understundom allt menskligt förstånd och framrusa då, än som apokalyptiska vilddjur, än som faralproducerande nötkreatur. Men Gud välsigne Pettrar! De voro alltid mina vänner och välgörare. Frös jag, nog var det en Petter, som värmde mig. Hungrade jag, nog var det en Petter, som bjöd mig till middag; och snafvade jag och föll, var alltid någon Petter till hands, som hjelpte mig på benen igen.
- ↑ De tre första af dessa bref utkommo i broschyrform 1849.
