Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/206

Den här sidan har korrekturlästs
194
stockholmsbref.


Detta kan vara nog sagdt till förklaring af allokutionen: “högtärade Petter!“ Jag öfvergår derför till fabricerandet af sjelfva brefven, om hvilkas innehåll jag för ögonblicket är ur stånd att gifva någon rikhaltigare notis, än den som finnes på titelbladet.

Vid riksdagsmannavalet i L. hade den ene kandidaten tre gånger så många valmän, som den andre, men endast fem röster mera än han[1]. Du sluter häraf, att de mindre förmögne måtte hafva slagit sig tillsamman för att öfverrösta de förmögnare; och så förhöll det sig verkligen. Äfven till den obetydligaste fläck på jordklotet utgrenar sig numera den remna, som söndrar menniskoslägtet i massa.

En vän, som skyndat till mig för att säga mig, att jag blifvit riksdagsman, yttrade bland annat: “ingenting är du och ingenting har du, och ändå — här har personlighetsprincipen gjort sig gällande i hela sitt omfång.“

Då reste jag mig på tå och fröjdades öfver mitt jag.

Men man tröttnar att stå på tå och fröjdas öfver sitt jag. Småningom sänkte jag mig, och när jag slutligen berörde golfvet med stöfvelklackarna, gick det mig ungefär så, som det gick jätten Antæus, då han med fötterna berörde jorden. Jätten fick sina krafter igen, så att han ånyo kunde brottas med Herkules, och jag fick mitt förstånd igen, så att jag ånyo kunde producera en vettig tanke.

Jag tänkte: det är bäst, att jag afsäger mig förtroendet och blir hemma. Lägger jag allmänhetens anspråk på ena och mina kapaciteter på andra vågskålen, så flyger den senare högt i luften. Denna tanke meddelade jag min nyssnämnde vän, som skrattade och svarade: “res du åstad! Du kan väl icke vara dummare du, än de andra riksdagsmännen.“

Och så reste jag åstad.

Resvädret var dåligt och naturen sådan, som den vankas i november månad, d. v. s. ruskig. Likväl måste till dess heder erkännas, att den var symbolisk. Tunga regnmoln bortskymde solen, eller — med andra ord — monarkiska tronhimlar förtogo åsynen af republiken. Några

  1. Palmær valdes till rikdagsman för Linköping den 20 augusti 1847 med den ofvannämnda pluraliteten öfver stadens förre representant, handlanden Nordvall. Se Östgöta korrespondenten för 21 ang. nämnda år. Utg.