Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/208

Den här sidan har korrekturlästs
196
stockholmsbref.

blef det litet dager, så att vi kunde bruka våra ögon; och då brukade vi dem och betraktade hvarandra och gjorde hvarandra rättvisa och gäspade. Sällskapet var brokigt — såsom händelsen i allmänhet lärer vara med ångbåtssällskaper — och liknade en klutmatta, der slumpen, medelst sömmerskans hand, sammanfogat röda, gröna, gula, blå etc. klädeslappar till ett så kalladt helt. De flesta af herrarna voro riksdagsmän, och bland dessa befann sig äfven min gamle vän och gynnare biskop Hedrén.

Jag har gjort den mannen orätt; ty jag påstod för några år sedan, att han vore en “ofjädrad tvåbening“[1] af det vanliga, medelmåttiga slaget, samt att hans upphöjelse till en så vigtig plats inom stat och kyrka, som biskopsstolen är, blott kunde förklaras genom det antagandet, att han hade, liksom en luftballong, stigit för sin tomhets skull. Men nu inser jag mitt misstag, sedan jag fått veta, att herr biskopen vid sistlidne riksdag sökt och funnit motiverna för spöstraffets bibehållande — i Kristi evangelium. Den, som der kan söka och der finna dem, måste vara en utomordentlig man.

Bland passagerare, som ej hörde till riksdagen, torde Onkel Adam, de svenska tendensromanernas alfa och omega, kunna anses för den största notabiliteten. Som vi voro gamla bekanta, gick jag till honom och helsade. Han helsade tillbaka och tilltalade mig sedan i följande ordalag:

“Efter du nu har blifvit riksdagsman, kommer du väl, i afseende på konungens propositioner, att bete dig som . . .“

Här gjorde Onkel en paus för att taga sig en pris snus ur den lilla silfverdosan, hvilken han ofta, med fundersam uppsyn, vrider och vänder mellan fingrarna. Jag begagnade mig af bemälte paus för att fråga: "som hvem?"

“Som bonden på sockenstämman,“ svarade Onkel Adam.

“Hur gjorde då han?“ frågade jag.

“Historien,“ sade Onkel Adam, “lyder i korthet så här. I en församling, hvars prest stod i ogunst hos sina åhörare, skulle en gång en bonde, efter hemkomsten från sockenstämman, redogöra för grannen sin. — Hvad hade ni för er, frågade grannen. — Åjo, sade bonden, prosten

  1. Platos definition på menniska.