I tankens rike väljes man till kronan,
till lagerkronan: den en krona bär
skall också herska, den en sak förstår
skall också döma, det är tingens ordning.
Så troddes fordom, så tros nu ej mer.
Ack! stora minnen bo likväl här inne
i Gustafs stiftelse, der Léhnberg talte
och Oxenstjerna, Kellgren, Leopold
i ädel täflan höjde sångens röster.
Ej mäte vi oss med de stora döda,
men deras andar äro ej försvunna,
på gyllne stolar sitta de i molnen,
de hviska stundom ned uti vår själ,
och minnets ära, om ej någon annan,
är vår, ty henne ha vi ärft af dem.
Men hvad är minnet för en tid som denna,
som ingen forntid, ingen framtid har,
blott ögonblicket som man äflas i,
der dagens infusionsdjur leka frihet
i tanklöst hvimmel, eller falla ner
i platt afgudadyrkan — för sig sjelfva?
Frisinnig är vår tid, och all slags makt,
jemväl den mildaste, den himlaburna,
som styr och lär i andens fria land,
så snart hon erkäns blir hon strax förhatlig.
Ej en skall styra, och ej fler — men alla,
ty medelmåttans jemnlikhet är helig.
— — — — — — — — — — — —
Det var icke underligt, om sådana ord väckte förbittring hos vederbörande. Såsom prof på de känslor det framkallade anföra vi ett allvarsamt uttalande:
“Det namnkunniga utskottsbetänkandet,“ — skrifver Aftonbladet — “vid sista riksdag angående motionen om vissa helgdagars indragning var den hårdaste stöt Tegnérs författareära någonsin fått. En annan stöt, föga mindre hård, har det stora ryktet fått genom receptionstalet till Agardh. Om man ock icke skulle gå så långt i ogillande af detta stycke, att man ansåge det ovärdigt att kungöras med stora bokstäfver i ett extra-nummer af heliga alliansens svenska hoftidning, kan man dock hysa rätt oblida
