förtjusta, att de på monarkens födelsedagar aldrig underlåta att ropa! “lefve kung Tjaffs, han och ingen annan!“
Men det gifves ej någon lycka, som ej understundom afbrytes af olyckan.
Den 14 november 1847, tidigt på morgonen, ankom en deputation af Mälare-gäddor till konung Tjaffs. “O konung,“ ropade gäddorna, “hör oss!“
“Jag vill höra eder,“ sade konung Tjaffs och nickade.
“Ett uppror är hardt nära att utbrista i vår sjö,“ klagade gäddorna.
“Vågar någon att svika den besvurna troheten mot mig och mitt hus,“ frågade konung Tjaffs och hviftade.
“Nej, o konung!“ svarade gäddorna, “dig gäller det för närvarande icke. Det gäller oss, dina trognaste. Som du vet, ega vi gäddor, sedan urminnes tid ett heligt, ett oförytterligt privilegium att äta upp de andra fiskarna, så ofta vi bli hungriga.“
Konung Tjaffs nickade.
“Men,“ fortforo gäddorna, “det går en oro genom tiden“.[1] Redan är det så långt hunnet, att aborrarna helt cavalierement neka att låta äta upp sig. Samma anda börjar sprida sig bland mörtarna, och slutligen kommer det väl ända derhän, att de simplaste löjor och norssar blifva så oförskämda och vilja frälsa sina lif, ehuru den stadgade samhällsordningen kräfver deras uppoffring.“
“Derhän får det ej komma,“ sade konung Tjaffs och hviftade.
“Nej,“ sade gäddorna, “derhän får det ej komma. Vi förtrösta på dig, o konung, som alltid varit oss en huld och nådig beskyddare.“
Konung Tjaffs både nickade och hviftade.
Derpå togo gäddorna åter ordet och sade: “O konung! det anstår en vis, när något ondt har yppat sig, att söka utröna dess orsak.“
Då lade konung Tjaffs venstra pekfingret på näsan och sade: “hm!“
“Och vi,“ fortforo gäddorna, “hafva sökt att utröna orsaken till det nu ifrågavarande onda och funnit, att den ej kan vara någon annan, än smitta. Ditt sjörikes vågor
- ↑ Här citera gäddorna högvördige herr doktorn och erkebiskopen af Wingårds ord.
