sympati för den stack . . . för konungen i Sverige, hvars landsfaderliga hjerta ej kan annat än blöda, då han skådar sina undersåtares osämja. Förlåt oss, o konung och tillåt oss att fortsätta.“
“Jag förlåter och tillåter,“ sade konung Tjaffs, som både nickade och hviftade.
Gäddorna fortforo: “Det är,“ sade vi, “bäst, att vi af konungen i Sverige låna oss en professor, som håller några föreläsningar för de uppstudsiga aborrarna och öfverbevisar dem om deras skyldighet att låta äta upp sig. Det kan för en man af hans skrot och korn ej blifva särdeles svårt att framdraga argumenter, sådana, att äfven det klyftigaste aborre-förstånd måste säga concedo. Är icke du, o konung, af samma tanke?“
Konung Tjaffs nickade.
Gäddorna togo ordet och sade: “Sedan vi nu, o konung, fått höra dina visa tankar och förnummit ditt nådiga beslut, tillkommer det oss, såsom trogna undersåter, att utan dröjsmål befordra verkställigheten. Vi hafva redan i dag tillfälle att göra början. En ångbåt, lastad med mera än tjugu riksdagsmän af bonde- och borgar-nationerna, befinner sig just nu på vägen till Stockholm. Ännu gungar den på saltsjöns vågor; men inom dygnets slut skall den beträda Mälarens område. Då vilja vi bita oss fast vid dess köl och draga den ned i djupet, att de onda måga förgås och röna nyfödda kattungars öde.“
Konung Tjaffs nickade.
Derpå togo gäddorna afsked af konung Tjaffs, under många underdåniga och lojala krumbugter med stjertarna. Äfvenledes tog konung Tjaffs afsked af gäddorna, under många nådiga nickningar och majestätiska hviftningar. Och när gäddorna aftågat, fattade tritonerna, som stå kring konungens tron, sina snäcktrumpeter och blåste melodien bill de sköna orden:
Bevare Gud vår Tjaffs,
Gör säll vår ädle Tjaffs,
Lefve vår Tjaffs!
Under tiden gjorde ångbåten skäl för sitt namn — den avancerade verkligen som en Komet i sitt perihelium — och ett regn af vattenperlor yrade alltjemt omkring
