hjulen. De ombord varande riksdagsmännen voro vid godt mod: de kunde ej drömma om det öde, som ämnades dem då — hast du mir’s gesehn! — ångbåten, inlupen ur saltsjön i Mälaren, stannade med ens och kunde, oaktadt maskinen arbetade med all sin kraft, ej komma ur fläcken. Orsaken var, såsom du af det föregående lätt kan gissa, att Mälarens gäddor bitit sig fast vid kölen och sökte neddraga båten i djupet.
Sannolikt skulle vi varit förlorade, derest båten ej haft en så skicklig besättning. Liksom alla svenska sjömän kände de en mängd magiska formler, för hvilka äfven de mäktigaste naturkrafter måste ge vika. Sådana formler äro t. ex.: stopp! — djefvelen anfäkta! — styrbol och babol! — fan besitta! — hala och brassa! — hin annamma! — sätt i gång! o. s. v . Dessa och dylika magiska formler användes nu af besättningen och med sådan framgång, att gäddorna måste, en efter annan, släppa sitt tag. Båten blef loss och fick, utan vidare äfventyr, fortsätta sin kosa.
Frågar du, hvarifrån jag fått denna historia, så svarar jag: en liten fågel har berättat mig den. Och skulle någon, med anledning af dess fantastiska natur, vilja förneka dess sannfärdighet och påstå, att ångbåten fastnat icke för gäddornas skull, utan för det grunda vattnets, så tag dig en förnäm uppsyn och svara honom: besynnerligt, att folket nu för tiden skall sätta mera tro till den mest jordkrypande prosa, än till den vingstarkaste poesi!
Sent på aftonen fingo vi Stockholm i sigte; och staden presenterade en rätt egen fysionomi. Insvept i höstens dimma och qvällens mörker, förekom den mig, med sina gatlyktor och sina ljus i fönsterna, som en ofruktbar, mycket stenbunden mark, öfversållad med några dussin lysmaskar.
Efter framkomsten skyndade de flesta passagerarne att komma i land med sina saker och personer. Några stannade qvar på ångbåten öfver natten, och bland dessa var äfven jag.
