2.
Salongsbänken, hvarpå jag låg, var hård och obeqväm, och jag sof ej mycket. Ej heller vakade jag; ty en menniska vakar, enligt min åsigt, ej längre, än hennes själ är i full verksamhet, och lefver, enligt samma åsigt ej längre, än hon vakar. Vore en sådan teori gällande, skulle beräkningen af var lefnadsålder utfalla bra knapp, emot hvad nu är händelsen. Mången sjuttiåring blefve då reducerad till en fjorton dars gammal barnunge.
När det dagats, gick jag upp på däck och skaffade mig en kopp kaffe. Då jag skulle njuta dess sista droppar, kom mitt hufvud i fyratiofem graders lutning mot horizonten, så att Riddarholmskyrkans nya torn, hvilket jag förr ej sett, fullständigt afmålade sig på min näthinna. Det kan visserligen ej mäta sig med det gamla tornet, men är likväl ett oklanderligt torn, ett torn, som man måste vara belåten med, särdeles om man besinnar, att Sverige, då det skulle uppföras, ej egde tillgång på arkitekter, utan måste, i deras ställe, anlita sockerbagare och metallgjutare. Dessa slogo sig också tillsamman och gjorde hvad de kunde: en bröllopskrokan af tackjern.
Det töfvade ej länge, förrän en tullbetjent infann sig och visiterade mina saker.
Huru lyckligt, att han endast höll sig till mina saker! Tänk, om han äfven börjat visitera mitt hufvud! Han skulle der hafva funnit mycket konfiskabelt gods, t. ex. republikanska idéer och dylikt — och jag hade varit förlorad. Men — som sagdt är — han höll sig lyckligtvis endast till mina saker.
När dessa ändtligen hunnit granskas och approberas, såg jag mig om efter ett par karlar, som skulle bära dem hem, och snart fick jag flera att välja emellan. Två voro orimligt höfliga. Den ene kallade mig för grefve; den andre kallade min kappsäck för baron, och bägge frågade nådig grefven, hvart de skulle ta vägen med nådig baronen. Men som jag misstänkte, att de önskade betalningen