stucko de sig på taggarna och deras händer blödde. Såsom exempel skulle jag kunna anföra Nicander.“
Knapt var sista bokstafven af detta namn uttalad, förrän jag rusade på dörren och gick. Några minuter senare stod jag vid den poetiske martyrens graf på Maria kyrkogård.
Jag stod der och tänkte på förflutna tider, vår mångåriga vänskap, vårt dagliga umgänge —
Dock nog derom! Jag ämnar ej ytterligare redogöra for mitt besök vid Nicanders graf. All sorg är helig och den profaneras, om den visas på torget. Skulle mina tårar någon gång frysa — och med anledning af den moraliska verldstemperaturens tendens, håller jag sådant ingalunda för otroligt — får jag ju framdeles en myckenhet små isnålar till min disposition, och dem skall jag sannerligen icke blott visa, utan äfven använda till hvarjehanda satiriska naggnings-försök. Men öfver tårarna, i deras ursprungliga skick, kastar jag en tredubbel slöja.
Efter hemkomsten från kyrkogården satte jag mig ned i soffhörnet och läste i min nyköpta bok. Det skedde just icke af böjelse för innehållet: ty jag visste af gammalt att våra grundlagar äro lagar, som — vi vocis — behöfva att i grund lagas. Men anständigheten kräfde, att en “folkets man,“ som jag, ej blott skulle hafva boken i fickan utan också i hufvudet. Ergo läste jag.
Särdeles långt hade jag ej hunnit i mina studier, då jag stördes af tu-tu-tu! — det faller sig svårt att härma trumpetljud med bokstäfver — och af pang-pang-pang! — samma anmärkning gäller om pukor. Jag sprang till fönstret och såg rikshärolden, som satt derute på torget och skulle förkunna riksdagens början; men hvad han sade, aktade jag föga på. I stället sysselsatte jag mig helt lättsinnigt med att jemföra hans uniform med de eskorterande gardisternas. Den förra är, som du vet uppfunnen af drottning Kristinas hofskräddare, den senare af konung Oskars generaler. Embetena äro mångahanda, men anden är en, säger den heliga Skrift.
När härolden et Co. aftågat, satte jag mig åter ned att läsa; men det gick trögt. Mina ögonlock tyngdes allt mera och mera; slutligen insomnade jag och boken föll mig ur handen. Må du ej genast fördömma mig derför, utan i kristligt öfvervägande taga, l:o att jag föga sofvit natten
