snusdosa och hafvande en silfverring om halsen med inskrift: Borgarståndets Klubb.
Och så begaf jag mig hem.
Under vägen gick jag förbi en tjock och välbepelsad herre, som stod och med sträf röst läste lagen för en liten tiggarflicka, hvilken troligen vädjat till hans så kallade hjerta och bedt om en slant. “Du har,“ sade den tjocke och välbepelsade, “ingen rättighet att tigga, barn!“ — Nej, tänkte jag för mig sjelf — men du har rättighet att svälta, barn! och rättighet att frysa, barn! Se der de förmåner, som samhället består dig, barn!
Hemkommen mottog jag af min värdinna ett glas mjölk och en kringla, såsom öfverenskommet var.
Derpå gick jag till sängs; men den som säger, att jag genast somnade, han förtalar mig. Jag hade ju redan förskottsvis, under dagens lopp, mottagit de håfvor, dem Morfeus vanligtvis spenderar om natten. I stället för att sofva, roade jag mig med att läsa grundlagen, och om morgonen, när jag ändtligen insomnat, drömde jag om den.
Jag tyckte, att grundlagen, förvandlad till menniska i lillepytt-format, låg på sina knän med sammanknäpta händer och bad:
»Gud, som hafver barnen kär,
Se till mig, som liten är!»
men en röst dundrade ur skyn och svarade: “nej, det må
hin göra!“ Näst moralen och logiken skall ingen, under
hela riksdagen, blifva så illa medfaren, som du, din byting!
3.
Sedan jag sist skref dig till, har en vecka förflutit. Under tiden har åtskilligt skett och ingenting uträttats.
Ståndens ledamöter hafva legitimerat sig; de ofrälse genom uppvisande af sina fullmakter för herr justitie statsministern, som, sedan fullmakterna blifvit granskade, aflemnar de sedvanliga polletterna.
