Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/221

Den här sidan har korrekturlästs
209
opinionsyttring i borgarståndet.

ej större rätt att kalla sig arbeten, än snömos att kalla sig mat. De bestå endast i en myckenhet häfdvunna ceremonier, hvarvid oreras, oreras, oreras oändligt.

För oratorerna gäller ej den Schlegelska regeln: den, som talar, skall hafva något att säga. Tvärtom! Våra oratorer skola hafva alls intet att säga. Deras tal få ej innehålla tankar, utan blott fraser. Derjernte måste de sistnämnda, eller fraserna, hafva hvarken högre eller lägre temperatur, än en skicklig trädgårdsmästare anser vara lämplig för odlandet af krukväxter. Så har den allsmäktiga vanan en gång för alla förordnat.

Understundom händer likväl, att detta förordnande icke till fullo åtlydes och att en eller annan tanke insmuglas i talen. Sådan var t. ex. händelsen med det tal, som herr talmannen Holm, å borgareståndets vägnar, nyligen höll till H. M. konungen, äfvensom med Hans Maj:ts tal, då högstdensamme besvarade det förstnämnda talet. Herr Holm yttrade nämligen, att “de nya näringsförfattningarna väckt oro och bekymmer i landet“; och Hans Maj:t svarade, att detta vore “ett bevis på den försigtighet, som bör iakttagas, då fråga uppstår, att rubba seklers vanor, eller långt mer, lagliga rättigheter, hvilka ega urgammal häfd.“

Att dessa uttryck ej innehöllo “fraser“, utan “tankar“, är påtagligt. Kanske skulle dock detta blifvit dem förlåtet, derest icke, till råga på synden, tankarna varit — konservativa. Såsom sådana kunde de ej annat än låta illa i liberala öron: och de flesta af borgarståndets öron — om hvilka jag för öfrigt underlåter att yttra mig — äro af liberal natur. Ståndets pluralitet blef derför högst förtörnad; och då vreden ej fick gifva sig luft emot konungens höga person, beslöt man, att desto eftertryckligare näpsa herr Holm. Denne, som blifvit i tid underrättad, sökte förekomma den hotande stormen, och afgaf, i plenum den 24 dennes, en ganska nöjaktig förklaring[1]. Dermed

  1. Den lydde, som följer: “I helsningstalet till H. M. Konungen kommo att inflyta några uttryck, angående de nyligen utkomna näringsförfattningarna, med hvilka uttryck min mening desto mindre var att anföra något klander emot samma författningar, i deras helhet, och hvilket icke heller finnes i talet uttryckt, — som jag gillar dem till sjelfva principen, utan endast att antyda min, på egen erfarenhet om förhållandet i Stockholm och från flera orter lemnade upplysningar grundade, kännedom derom, att betänkligheter mött vid tillämpningen af författningarna i vissa af deras detaljer, samt att rättelse i afseende derå, vore att önska, hvilken åsigt jag icke har skäl att frånträda. Lämpligheten af ett sådant meddelande, i sammanhang med det underdåniga helsningstalet, lemnar jag gerna derhän och tillskrifver min naturliga öppenhet att alltid utsäga, hvad jag tänker, orsaken till anmärkningens framställande. Att jag i sistlidne Måndagsplenum sjelf icke påyrkade uppläsning af de på ståndets bord framlagda talen, ehuru då väl sent, härledde sig deraf, att jag sannerligen icke fästade den vigt vid opinionsyttringen, som nu efteråt. Imellertid, och sedan jag nu afhört Kongl. Maj:ts Nådiga svar, blef jag sjelf obelåten med yttrandet i fråga, vid detta tillfälle framstäldt, och denna obelåtenhet ökades då jag förnam, att flere af ståndets ledamöter delade den. Jag har derföre i dag sökt och, i närvaro af Herr vice Talmannen Brinck, som, jemte mig, hade att hembära vår underdåniga tacksamhet för de oss Nådigt gifne förtroende-befattningar vid denna riksdag, haft företräde hos Hans Maj:t Konungen, och dervid tillkännagifvit, att ståndets ledamöter varit okunniga om innehållet af helsningstalet, och att flere af dem yttrat missnöje med den ifrågavarande perioden, — samt att jag på mig öfvertog hela ansvaret för samma tal. Jag har således högtidligen diskulperat ståndet från opinionsyttringen, hvarom jag ansett mig böra lemna ståndet underrättelse, äfvensom derom, att Kongl. Maj:t behagat i Nåder förklara, att helsningstalet icke uppväckt något missnöje, samt att Kongl. Maj:t, som gifvit svar på tal, icke vidare tänkt på saken.“
Palmær.14