Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/222

Den här sidan har korrekturlästs
210
stockholmsbref.

var — i förnuftigt folks ögon — hela affären slut. Men ledamöter funnos, som tyckte annat, och en diskussion uppstod, lång och bred och tjenande till intet[1], om icke till att förevisa schismen emellan handtverkare och köpmän[2].

I förrgår var det så kallade plenum plenorum, kronan och slutet på den tilländalupna ceremoniveckans härligheter.

Till en början bevistade ständerna den sedvanliga gudstjensten i Storkyrkan och hörde biskop Heurlin, som stod på predikstolen, tala småländska om tron, kärleken och hoppet. Omedelbart derefter begåfvo sig de tre ofrälse stånden till rikssalen, der de fingo sitta och vänta på konungen och adeln. De två sistnämnde uppträda, vid detta högtidliga tillfälle, alltid på samma gång; och det ligger något betydelsefullt deri. I vårt ärftlighetsrike hvila

  1. Protokollet upplyser, huruledes ståndet slutligen fann »hvad anfördt var, ej kunna till någon åtgärd föranleda.»
  2. Denna ådagalades ytterligare, några dagar derefter, medelst en deputation från Stockholms handtverksförening, som tackade herr Holm för det »sanningsenliga» i hans opinion och för den »frimodighet», hvarmed han framburit den inför tronen. Från handelsföreningen afhördes ingen slik deputation.