Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/223

Den här sidan har korrekturlästs
211
någonting grannare än påfogeln.

nämligen så väl adelns, som konungens företräden på bördens grundval. De hafva en gemensam lifsprincip; och sviker den, så sviker den dem båda på samma gång — i begreppet nämligen; ty hvad verkligheten angår, så kan ett par decenniers mellanskof gerna ega rum emellan den enas fall och den andras.

Jag hade en gång förr, ehuru under andra förhållanden, tagit rikssalen i ögonsigte, och den såg för närvarande ut, som då. Enda skilnaden var, att ett par kolossala marmorbilder, föreställande Karl XIV Johan och Gustaf II Adolf, blifvit placerade på hvar sin sida om tronen. Man hade ställt Karl Johan till höger och följaktligen Gustaf Adolf — till venster. Hvad tycks om ett sådant arrangement? Mig synes, att den, som anbefallt detsamma, har mera rådfrågat fjerde budet än sunda förnuftet.

Du torde nu hafva den godheten och föreställa dig, att allting är i ordning, så att det imposanta skådespelet kan öppnas. Samtliga riksstånden hafva intagit sina platser; läktarne äro fullpackade — må du ej taga ordet i elak bemärkelse! — med diplomater och förnäma damer; konungen, utrustad med kunglig krona, spira och mantel, sitter på den massiva silfvertronen, och omkring honom stå hans söner, med präktiga drägter och furstekronor.

“Lull-lull, mamma, så grant!“

Dessa ord sades halfhögt af en liten blåögd, ljushårig flicka, som stod på gången vid min sida och höll sin mor i handen.

“Tyst, Fanny, tyst!“ svarade modren.

“Så grant har jag aldrig sett,“ fortfor flickan, “utom i somras, då jag såg påfogeln slå ut stjerten hos onkel Matias.“

“Tyst, Fanny, tyst för Guds skull!“ hviskade modren; men jag tog den söta ungen och stälde henne bredvid mig på bänken, att hon måtte se dess bättre.

Hans Majestät höll, med tydlig stämma, ett långt tal, som du säkert får in extenso läsa i tidningarna, och som derföre ej behöfver att här införas. I talet redogjorde högstdensamme för de åtgärder, dem han, sedan sista riksdagen, vidtagit till samhällets lycka och båtnad. Äfven den gode Gudens förtjenster om riket, i afseende på årsväxten och dylikt, omnämndes på några rader med skäligt beröm. Slutligen lofvade Hans Majestät att vara oss “alla