konservatismens och liberalismens sammanväxning, just på det sätt, som nämndt är, utgör de grås nota characteristica. Desslikes äro de mycket förtjusta i konung Oskar, hvilket ingen lärer vilja förmena dem.
De tre partierna, så stridiga de än äro, öfverensstämma likväl i en punkt. De tro nämligen alla, att samhällets reform kan åstadkommas på “den lugna diskussionens och öfvertygelsens väg“. Salige äro de, som icke se och dock tro! Hvad mig beträffar, håller jag med Jean Paul, som säger: “endast englar eller en jordbäfning kunna bortvälta stenen från den korsfästa frihetens heliga graf“. Af dessa alternativer litar jag dock minst på englarna. De hafva, mig veterligen, icke besökt jorden på nära nitton sekler och synas ej vidare vilja hafva någon kommunikation med den af synd och dumhet nedsölade planeten. Men jag litar desto mera på jordbäfningen. Ehuru den låter vänta på sig, skall den dock nödvändigt komma en dag, och då — vive la république!
Vi tömde våra glas ännu en gång.
När jag ändtligen efter slutadt convivium, hemkommit, fick jag besök af en vaktmästare, som medförde den förflutna riksdagens protokoller och utskottsbetänkanden, af hvilka alltid ett exemplar tillställes hvar nykommen riksdagsman. Bördan var “af vigt“, och mannen pustade och sade: “sannerligen är jag icke så trött, som hade jag burit en halftunna potatis!“ Som detta naiva uttryck bör njutas i vattenfritt tillstånd, meddelar jag detsamma utan kommentarier.
Och som jag nu har redogjort för allt, som hittills intresserat mig under riksdagen, mina egna äfventyr och anmärkningar inberäknade, bortlägger jag för denna gången min penna, korkar mitt bläckhorn och tager af dig — högtärade Petter! — ett ömt farväl. När jag skrifver härnäst, hoppas jag hafva mera maktpåliggande saker att omtala och glosera. Riksdagen har då förmodligen hunnit åtminstone till stationen: “wer ist es“? På det du måtte förstå uttrycket, vill jag låta dig veta, att en riksdag på sätt och vis liknar en mjölqvarn. När maskineriet först sättes i verksamhet, går det trögt och gnisslar och låter: “es ist ein Dieb da“[1]. Sedermera går det något fortare
- ↑ Här böra, vid uttalandet af hvarje stafvelse, minst två sekunder användas.
