“får med romantikens bjellra om halsen“ o. s. v. och om lärofadern Schelling heter det, att hans filosofi “är lik kautschuk, den kan blifva töjd och spänd och tillformad efter omständigheterna“, och att “äfven det simplaste ämne blifver i dess termer insvept, såsom man insveper sill i papper, eller kina i oblat“. Huruvida Palmær verkligen skrifvit dessa uppsatser, tilltro vi oss ej att afgöra.
För öfrigt uppträdde Palmær i Aftonbladet icke blott som literär kritiker. “Teaternotiser,“ säger han en gång, “äro ganska nyttiga, ty derigenom få Stockholmsboarna veta hvad de hafva sett, och landsortsboarna hvad de icke hafva sett, så att bägge kunna vara belåtna.“ Ur denna synpunkt meddelade Palmær Aftonbladets läsare, att den och den dagen börjades första akten af Bankens silfverålder och sista akten af Teaterns jernålder, d. v. s. samma datum öppnades bankoluckan till silfverutvexling och k. teatern gaf sin första representation. Med anledning häraf fann han sig föranlåten att taga teaterstyrelsen i försvar. “Röster hafva höjt sig,“ skrifver han, “som ropat att teaterrörelsen bör vara fri och att k. teatern bör förlora sitt monopolium, men det har blott varit ropande röster i öknen, liksom Johannes Döparens, och ingen har frågat derefter. En af de ropare lärer hafva ropat för högt, och lärer det på sistone komma att gå med honom som det gick med Johannes Döparen[1].
“Jag påstår tvärtom, att k. svenska teatern bör få behålla sitt monopolium, och dervid utgår jag från följande grundsats: ju större stackare någon är, dess mer bör han hjelpas och tagas under armarna, och i allmänhet böra alla stackare hjelpas; ty de som till något duga, hjelpa sig nog sjelfva — och
Du kungliga svenska teater!
som ända upp till öronen nedsjunkit i det stackars,
stackaretillståndet, du behöfver visst hjelpas och tagas under armarna,
om någon behöfver det. Du behöfver behålla ditt
monopolium och få dig ett till med görligaste första. Hvar
skola vi finna lagerbjelkar[2] nog, att stödja din lutande
bygnad?
