Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/27

Den här sidan har korrekturlästs
15
lefnadsteckning.

förmåga af ett kraftigt, fulltonigt språk i den allvarligare stilen och af målande karakteristik.

“Vi skola finna,“ yttrar han, “att Nicander i egentlig mening ej tillhör någon af de poetiska skolor, som inom vårt fädernesland för omkring tjugu år sedan bekämpade hvarandra, och med glömska af forna literära tvister öfver Leopolds och Elgströms grafvar räckte hvarandra handen till ett politiskt förbund. Herr Nicanders sånggudinna bar aldrig den fornfranska allongeperuken — fritt och mänadiskt fladdra hennes egna lockar för vinden — och aldrig dvaldes hon i den tyska romantikens bönkapell, dit Febi strålar endast kunna tränga genom fönster af färgadt glas, fullmålade med bilder af riddare och helgon. Rent, ofärgadt och klart har hennes öga emottagit det himmelska ljuset. I rikt mått begåfvad med poesiens syntetiska blick, och i fullkomlig saknad af vetenskapens analytiska, har hon aldrig låtit någon för dagen herskande filosofi spinna sina spindelnät öfver de taflor, hon målat, eller till ett mystiskt och dogmatiserande skorr förstämma strängarna på hennes lyra. Lika främmande är hon för den skrytsamma, trypararmade götiskheten, som, rusig af forntidens mjöd, ville komma oss att blunda för nutidens vanmakt. Nicanders poemer äro inga oorganiska aggregat af liknelser och kraftord: hans berättelser inga stympade bilder utan midt, början och slut. Hans språk, klart, jemnt och flytande, eger ej denna glödhetta, hvari metallen smälter, men den milda sommarvärme, som lockar blommorna i dagen och mognar frukten på trädens grenar.“

Ofvanpå denna recension tog Palmærs maklighet öfverhand, och han visade sig snart ur stånd att tjenstgöra i Aftonbladet liksom vid Karolinska institutet. Hierta yttrade en gång till den som skrifver detta: “Palmær var en ofantligt qvick karl, men han var rysligt lat.“ En umgängesvän till Palmær har berättat, att för det ganska rundliga årsarvode Palmær åtnjöt begärde Aftonbladets utgifvare blott en artikel i månaden, men icke ens så mycket kunde Palmær orka med. Ursprungligen lär han känt sig dragen till Svenska Minerva, men hans tryckande ekonomiska omständigheter tvungo honom att antaga Aftonbladets anbud. Anspråken att han för sitt honorarium skulle lemna regelbundna bidrag till bladet föreföllo honom imellertid