Sida:Eldbränder och gnistor.djvu/28

Den här sidan har korrekturlästs
16
lefnadsteckning.

oförskämda[1]. Hierta synes omsider hafva förlorat tålamodet, men väckte ock hos Palmær ett outplånligt agg då han sålunda lät honom ånyo skåda Medusæhufvudet på slottskanslibetjenterna. Något förut hade han utspelat sin roll vid Karolinska institutet.

I hans befattning der ingick skyldigheten att gifva undervisning åt farmacie studerande. Denna sysselsättning utgjorde för Palmær, såsom han sjelf plägade säga, en af hans största plågor, och till sina lyckligaste drömmar räknade han den, då han en gång under sömnen tyckte sig befriad från detta onus. Han lär hafva utfäst sig att gifva de unga männen äfven enskild handledning, men han till och med stängde in sig för att slippa se sina lektionanter. För öfrigt var han mycket vänlig mot sina lärjungar, och när han träffade någon bland dem, som såg modstulen ut öfver en instäld lektion, kunde han uppmuntra honom med ett förekommande: “För resten, nog f-n kan herrn alldeles tillräckligt kemi för att bli apotekare“. En dag då han låg och skolkade med sin Jean Paul i handen, blef han likväl förargad. Plötsligen förnam han nämligen utanför sitt fönster ett väldigt kackel af en hop gäss, som inkommit på institutets gård. Ursinnig öfver afbrottet i sin läsning, rusade han upp från soffan, öppnade fönstret och ropade med full hals åt gässen: “Herrar farmaceuter, lemnen mig för Guds skull med fred i dag; kommen tillbaka i morgon, så skolen I få göra edra prof!“

Till sin närmaste förman, professor Mosander, råkade Palmær, på grund af sin försumlighet och andra omständigheter, i ett spändt förhållande liksom till Retzius, och vid en ordvexling med den förstnämnde yttrade han slutligen att han insåge nog, hvilka intriger som spunnos för

  1. Bekant är anekdoten om hans slutliga svar till Hierta, föga träffande men karakteristiskt för Palmærs oförsynthet och derför förtjent att tillvaratagas. För sin uraktlåtenhet att skrifva förebar Palmær gång efter annan en svår hufvudvärk. I nya påminnelsebref beklagade Hierta den envisa hufvudvärken, men tillade en förfrågan huru Palmær ansåge att det skulle upptagas, ifall Aftonbladets redaktör en vacker dag instälde tidningens utgifvande »med anledning af en pinsam hufvudvärk». Palmær svarade härpå, att ett sådant tillkännagifvande å Hiertas sida skulle visst taga sig besynnerligt ut, men exemplet vore illa valdt, ty det vore som om en person på träben ville beklaga sig öfver liktornar.